vartidarnu

när allt känns som i en film. om jag skulle se det här från ett annat perspektiv skulle jag bli förvånad och undra vart orken kom ifrån. styrkan, som min vän nämnde idag, den finns där och den är stark. enormt stark. den ger aldrig upp och nu är hoppet större än på ganska länge. hoppet om allt, allt som finns i livet. hoppet om att en dag vakna upp med solen utanför fönstret, lyckan inombords, att med med musik i öronen springa längs havet som varje morgon den veckan och som aldrig tidigare. jag minns det som alla gånger tidigare. hur vi sprang längst havet i somras, barfota med solbrända ben, tillsammans och ingenting kunde stoppa oss. jag hoppas på en favorit i repris. jag skulle låta min blick möta någon annans i en främmande stad.