vartidarnu

Hemma igen efter ännu en underbar kväll med järngänget som inte är vilka som helst. Utan dom som jag kan skratta tills jag gråter och gråta tills jag skakar framför, ni finns alltid där. Frida, Louise och Viktoria, ni förstår inte hur mycket ni betyder. Förstår inte hur jag ska klara en månad utan er, men jag vet att vi tar igen det hundra gånger om när jag kommer hem.

Dagen har annars flugit fram och mycket packning har hunnits med. Ett nytt liv ska påbörjas. Hoppas på succé. Imorgon ska jag träffa en tävlingskompis inne i stan för lunch, nostalgi. Saknar dom tiderna väldigt mycket, men vem vet det kanske är min tur snart igen. Sen blir det bråttom hem för jobb, tiden är knapp för allt nu.

barfota genom stan, i en främmande stad.